Detta inlägg innehåller reklamlänkar.
Pulserande energifält och pilastrar med pondus.
Om tunnelbanan är Stockholms blodomlopp och T-centralen stadens pumpade hjärta, så är Odenplan stadskroppens ryggmärg.
En knutpunkt där där energibanor strålar samman. Ständigt pulserande av liv med folkmassor som strömmar in och ut ur tunnelbaneuppgången och rör sig vidare ut i de spretande förgreningarna.
Skulle man betrakta det från ovan så är jämförelsen med myrornas synkroniserade samspel inte långt borta. Ett myller av hektisk energi men ändå så koordinerat.
Visserligen passerar jag inte så ofta över Odenplan men när jag får chansen så sätter jag mig gärna en stund på soltrappan och följer rörelsemönstret med blicken. När blicken söker sig över platsen fastnar den alltid vid Gustaf Vasa kyrka som tornar upp sig vid Odenplans västra del, i skärningspunkten mellan fyra gator.
Denna magnifika byggnad är en av få nybarockkyrkor i Sverige. Den stod klar 1906 efter ritningar av Agi Lindgren (1858–1927), en arkitekt ni kanske är bekanta med genom hans andra verk. Ett av de mest kända i Stockholm, och en av mina absoluta favoriter, är Biologiska Museet ute på Djurgården. Byggnaden är så vacker med sin norska stavkyrkostil och yttertak klätt med tjärat träspån.
Gustaf Vasa kyrka är konstruerad som ett kors och från den centrala kroppen utgår fyra mindre kvadrater i de fyra väderstreckens riktningar. Med sina respektingivande pilastrar i hörnen och flankerad av parställda kolonner och med en kupol som reser sig 60 meter upp är den en mäktig syn.
Att promenera runt i Stockholm, en av världens enligt mig vackraste städer, och njuta av arkitekturen är ett stort nöje. Men minst lika spännande är det att spana in arkitektur när befinner sig utomlands, och lära sig mer om dess upphovsmän. Så i dag vill jag berätta om ytterligare fyra stjärnarkitekter – starkitekter – som gjort avtryck i världen (del 1 hittar ni här). Mycket nöje!
När kontexten får styra
En av vår tids mest extraordinära arkitekter är fransmannen Jean Nouvel (1945– ). Hans namn låter kanske bekant för några av er; Jean Nouvel var en av de fem som ritade ett förslag i tävlingen om det nya Slussen. Nu vanns den som bekant av två andra arkitektfirmor men det hindrar inte fransmannen att vid en ålder av 75 år vara en av världens mest eftersökta arkitekter.
Till skillnad från många andra samtida kollegor som tenderar att rita byggnader i en viss stil, utgår Nouvel istället alltid från kontexten; det måste finnas en eftertanke. Över 200 byggnationer bär hittills hans namn, däribland Fondation Cartier i Paris, Danmark Radios Konserthus i Köpenhamn och Guthrie Theatre i Minneapolis. Genombrottet kom 1987 med kulturcentret Institut du Monde Arabe i Paris, där hans princip om att platsens unika karaktär ska få styra material, färger och tekniker är tydlig. I det här fallet en minimal komposition och ett gallerverk som påminner om arabisk mosaik i glas och stål – fasaden utgörs av ett unikt system mekaniska linser som öppnas och stängs automatiskt beroende på dagsljuset.
Betong, glas och stål
En av de som studerat under Walter Gropius som jag berättade om förra gången, och som har mycket av sin designfilosofi förankrad i modernismen, är Ieoh Ming Pei (1917–2019 ). Sannolikt en av de mest framgångsrika asiatiska arkitekterna under 1900-talet, står denne mästare bakom en rad välkända byggnader över hela världen, som den berömda glaspyramiden som utgör ingången till Louvren i Paris. Pei föddes i Guangzhou i södra Kina och visste tidigt att det var arkitekt han ville bli. Efter universitetsstudier i USA inleddes en framgångsrik karriär, där han genomfört en rad storskaliga projekt, såsom John Fitzgerald Kennedy Library i Boston och Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland, Ohio. Hans stil kan beskrivas som alltigenom modernistisk med abstrakta, lekfulla element. Han använde sig ofta av betong, glas och stål, och pyramidformen återkom ofta.
Experiment med rumsliga begrepp
Född i Bagdad drev Zaha Hadid (1950– 2016 ) ett framgångsrikt arkitektkontor i London. Som representant för den nya vågen av framgångsrika formgivare var hon en egensinnig individualist med smak för dekonstruktion. Karriären fick en rejäl skjuts i och med konstruktionen av en brandstation i Weil am Rhein 1993, i dag ett museum för möbeldesignföretaget Vitra. Detta följdes upp av en rad läckra byggnader, såsom annexet till konstmuseet Ordrupgaard utanför Köpenhamn och Phaeno Science Centre i Wolfsburg – ett tydligt exempel på Hadids vilja att ständigt förflytta gränsen för vad arkitektur är, vilket hon åstadkom genom att experimentera med rumsliga begrepp och det utvidga det existerande landskapet runtomkring. Hon hade en förmåga att få en byggnad med sina fria skulpturala former och funktionalitet att gå i samklang med dess innehåll.
Kontext, konsekvens och kreativitet
Till skillnad från att hålla fast vid någon signaturstil är Rafael Viñolys (1944 – ) ledord kontext och konsekvens. När Viñoly sätter sig vid ritbordet utgår han alltid från den tänkta byggnadens funktion och adderar med den som utgångspunkt kreativa element. Visioner saknar han dock inte – han har trots allt varit i branschen i fem decennier – och resultaten av hans arbete visar tydligt hans ständigt föränderliga stil. Rafael Viñoly kommer från en kreativ familj i Montevideo som i slutet av 1970-talet flyttade till USA. Hans ambition att kombinera distinkta linjer med teknisk innovation har etablerat honom som en betydande spelare internationellt. Bland de många prestigefulla uppdragen märks New Yorks lyxbostadsskyskrapa 432 Park Avenue, Londons nya 20 Fenchurch Street, mer känt som The Walkie-Talkie, och City Football Academy, fotbollslaget Manchester Citys nya fotbollsakademi.
Outfitdetaljer: Dubbelknäppt kavaj Massimo Dutti (liknande här) // Skjorta Cos Stores // Jeans Cheap Monday // Loafers Marzio // Skärp Cos Stores // Rottingväska Palmgrens
Foto: Sean Lewthwaite
